We got to remember our moments

Imorse vaknade jag för andra natten i rad av att sängen är genomblöt av svett och min pyjamas luktar marathonlopp. Jag är så fräsch. Dock tog jag en dusch, en promenad för att möta Emely och äter en massa mat (vill även poängtera att mina lakan åkte in i tvättmaskin, minst 1 fräschetspoäng för det!)... Och det känns bättre. Borde ligga ner, sova eller ha lämnat in en sjukanmälan till kvällens bravader. Men Daniel Adams Ray är i stan och det är folkfest. Om en drink och ett piller så kanske den här kvällen går vägen. Eller kanske? Klart den går vägen. Jag ska ju få dansa till Daniels röst. Resten av helgen blir till att kurera AB, så är det bara. Ska strax en trappa ner till Gotlänningen.

Yo.

Ligger i sängen och tycker synd om mig själv.
I natt var det ett projekt i sig. 1000 nålar i hela kroppen och en osynlig pyssling som stod på mitt huvud och bankade på mig med sin träklubba. Sömn = Zero. Jag misstänker även att jag kan ha stört någon annan i sin sömn, men att ha två armar runt sig när man inte mår så bra är nästan det bästa, faktiskt.

Ligger halvliggandes med ett betongblock som kudde och pluggar. I morgon är det presentation av projektet i Stockholm och intervju. Det finns inte en chans att det ska missas. Och så kommer Daniel till Norrtälje på Fredag och jag har bestämt att jag ska dansa till hans röst hela kvällen. ju.

Fy fabian.

("Linn pinn dynamit, flög i luften som en skit!", så sjöng alltid morfar till mig när jag var liten.)

you make the world a bit better.



"På det förgångna ska du inte tänka och inte heller slösa tankar på framtiden -
njut av nuet och de glädjeämnen som oväntat går och kommer."

Let's!

Hemma efter en inspirerande föreläsning av Teo Härén. Dock har jag hört bättre föreläsare och blev en aning besviken då folk hade höjt honom till skyarna. Lunch och sedan tillbaka till skolan för lite projektarbete. Fick även ett telefonsamtal som jag, för någon månad sedan skulle vara överlycklig att få, men som nu har gjort mig förvirrad. Samtal från den praktikplats jag hade bestämt mig för innan jag ens började på TEC. Men jag är inte längre säker... Jag ger mig själv en eftermiddag till betänketid, sedan kräver jag ett svar! "När det (egentligen "den") rätta dyker upp, då säger hjärtat till och då får huvudet säga vad den vill." Apropå lunch, jag ska bli med Iphone.

Igår gjorde jag mitt första löppass utomhus för i år. Jag ljuger om jag säger att det var nemas problemas. Jag har en lång väg att "vandra" (läs springa) för att komma upp i det tempot jag borde befinna mig i. Tusan.

Betänketiden har börjat och jag måste bege mig, så g2g as they say.

Död. Föreläsningar brukar vara min grej, min styrka, min hemmaplan. Tyvärr svek jag mig själv idag. Jag, som alla andra superhjältar har en akilleshäl (superman har kryptonit och batman skulle vara en spinkis utan anabola), sömn! Jag fungerar inte utan sömn. Jag skulle kunna säga att jag sov med ögonen öppna idag på eftermiddagen. Typiskt. Det var dock intressant. DMC är riktigt häftigt.

Handboll med girlsen!

You make me feel so good ♥

Nyss tagit en dusch. Strax ska jag ta en vinterpromenad med mina vapendragare. Mm, nu är vi tillbaka! Robyn försöker ta över lägenheten. Hon är gudomligt cool (det är viktigt att vara cool). Jag är också cool. Kanske inte gudomligt men... nära. Det finns många coola musikgurus just nu i min lilla värld, men de måste uppfylla vissa krav - det säger ju sig självt.

Vi hade en intressant diskussion på vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det. Det handlar om din förmåga att tro att du rannsakar dig själv och möter dina innersta känslor. Att du egentligen bara går halva vägen i tron på att du går hela, men du vänder innan du kommer fram till de faktiska känslorna som ger svar på anledningar till varför exempelvis saker har skett som de har gjort. För det är otroligt obekvämt att vara hundra procent öppen och sanningsenlig mot sig själv, för du vet inte vad som väntar. Det är ju känslor som du har gömt undan så långt bak av en anledning. De måste på något vis vara mörka, djupa eller väldigt tunga att bära, eller hur? Jag vet själv när man skriver (exempelvis dagbok - och ÖJ, dagböcker rouls!) och man känner att man inte skriver vad man egentligen känner, utan man snyggar till det även för en själv. Hur farligt kan det vara egentligen? Hur farligt kan det vara att gå hela vägen? Någon gång... Då ska jag våga. I will tell the truth, the whole truth and nothing but the truth.

Nu. Mindre djupare: Häng med girlsen och sedan mys! :)

Är en snabbis i Norrtälje mest för att lämna alla saker, det är en hel del. Och när jag vaknade i morse visste jag inte riktigt var jag befann mig, dock visste jag vem som befann sig bredvid mig - och det är ju tur :) Min lägenhet luktar fjällstuga. Jag vet inte om det är positivt eller negativt, kanske mest bara instängt. Men öppnar jag fönstret så fryser jag ihjäl - Och det är vad man i folkmun kallar för tabbe.

I morgon åker jag tillbaka, men i helgen flyttar jag till Norrtälje för gott. Ska bli härligt att träffa alla klassisar igen. Vårterminen består av studier samt internship. Och jo, jag är banne mig redo!

Over and out.