Samma gamla visa men jag vet inte vad det är för låt
Nyss tagit en dusch. Strax ska jag ta en vinterpromenad med mina vapendragare. Mm, nu är vi tillbaka! Robyn försöker ta över lägenheten. Hon är gudomligt cool (det är viktigt att vara cool). Jag är också cool. Kanske inte gudomligt men... nära. Det finns många coola musikgurus just nu i min lilla värld, men de måste uppfylla vissa krav - det säger ju sig självt.
Vi hade en intressant diskussion på vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det. Det handlar om din förmåga att tro att du rannsakar dig själv och möter dina innersta känslor. Att du egentligen bara går halva vägen i tron på att du går hela, men du vänder innan du kommer fram till de faktiska känslorna som ger svar på anledningar till varför exempelvis saker har skett som de har gjort. För det är otroligt obekvämt att vara hundra procent öppen och sanningsenlig mot sig själv, för du vet inte vad som väntar. Det är ju känslor som du har gömt undan så långt bak av en anledning. De måste på något vis vara mörka, djupa eller väldigt tunga att bära, eller hur? Jag vet själv när man skriver (exempelvis dagbok - och ÖJ, dagböcker rouls!) och man känner att man inte skriver vad man egentligen känner, utan man snyggar till det även för en själv. Hur farligt kan det vara egentligen? Hur farligt kan det vara att gå hela vägen? Någon gång... Då ska jag våga. I will tell the truth, the whole truth and nothing but the truth.
Nu. Mindre djupare: Häng med girlsen och sedan mys! :)
Vi hade en intressant diskussion på vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det. Det handlar om din förmåga att tro att du rannsakar dig själv och möter dina innersta känslor. Att du egentligen bara går halva vägen i tron på att du går hela, men du vänder innan du kommer fram till de faktiska känslorna som ger svar på anledningar till varför exempelvis saker har skett som de har gjort. För det är otroligt obekvämt att vara hundra procent öppen och sanningsenlig mot sig själv, för du vet inte vad som väntar. Det är ju känslor som du har gömt undan så långt bak av en anledning. De måste på något vis vara mörka, djupa eller väldigt tunga att bära, eller hur? Jag vet själv när man skriver (exempelvis dagbok - och ÖJ, dagböcker rouls!) och man känner att man inte skriver vad man egentligen känner, utan man snyggar till det även för en själv. Hur farligt kan det vara egentligen? Hur farligt kan det vara att gå hela vägen? Någon gång... Då ska jag våga. I will tell the truth, the whole truth and nothing but the truth.
Nu. Mindre djupare: Häng med girlsen och sedan mys! :)
Kommentarer
Trackback
