We got to remember our moments

Jag lär mig aldrig. Men det spelar ingen roll. Vi har ett osynligt band mellan oss. Bandet är oförstörtbart. Jag ser två lösningar på det hela; antingen accepterar vi bandet och gör någonting fint av det, kanske en rosett? Annars kanske vi ska kolla åt varsitt håll, du åt vänster och jag åt höger. Vi kommer krocka lite då och då, du kommer vara i vägen och jag kommer vara en irriterande fluga som surrar i dina öron om nätterna. Vi vet att det är idiotiskt. Vad väljer du? Göra en rosett eller ska vi krocka och se hur ont det gör?
Jag satsar på 10 av 10. Men vad vet jag.

Att fika i 5 timmar var länge sedan sist. Gymnasietiden närmare bestämt.
Det var mysigt.. I helgen blir det dubbel. Jag får skärpa till, ta mig i kragen
och klara mig genom helgen. Låter som om jag inte vill. Jo, jag vill.
Jag är bara rädd att min lever ska ta fram skylten: noll tolerans.

Tänkte fråga min kära syster om hon kanske kan lägga lite tid på att klippa min lugg. Jag tycker faktiskt om den när allt kommer omkring.

Natti.