We got to remember our moments

Jag sitter och lyssnar på min dyrbaraste November Rain.
Det är ett perfekt tillfälle, även i Augusti. Jag sneglar ut lite då och då, ser inte så kallt ut. Jag vill ha det kallt. Inte speciellt mycket, bara i den grad att jag kan sitta och läsa en bra bok med tända ljus och varm choklad (te är inte min grej) i mörkret.

Jag har hundra saker att göra idag, men helst vill jag bara lägga mig i sängen igen här hemma hos Mamma. Jag vill inte vara vuxen. Jag vill vara liten. När man är liten så får man lipa i svåra situationer och springa därifrån, du får inte.. men du kan skratta åt när andra gör sig illa, man tror att kärlek börjar med bråk och att man kan vara tillsammans med (minst) två stycken samtidigt. De största problemen man hade var att benskydden luktade sur strumpa, att man inte hade två likadana toffsar till sina flätor och att Lunarstorms mejl hade hakat upp sig mitt i en viktig konversation med en pojke någonstans i Blekinge med blonda slingor.

Nu då? Här sitter jag och nynnar till Guns, försöker att inte pillra på min flagande hy och försöker även att tänka på allt annat än vad jag egentligen vill tänka på. Det jag vill tänka på är för smärtsamt och jag blir mest ledsen. Det är väl det man aldrig kan komma ifrån antar jag. Vilket jobbigt inlägg det blev nu. Jag kunde visst skriva av mig i några rader, det var länge sedan sist. Jag önskar bara att jag kunde göra det på riktigt. Utan kodord. Vem försöker jag skydda?

Ah, kolla klockan! Måste gå!