We got to remember our moments

Jag kollar åt vänster, höger, bakåt och rakt fram. Ingen inom synhåll. Jag glimtar den stora mördarbacken framför mig. Jag kan ta i hur mycket jag vill, ha ett hemskt flin i ansiktet och jag kan flåsa hur högt jag vill. Jag ökar takten samtidigt som jag nynnar på en pepp-låt. 
Samtidigt som takten minskar hejdlöst och jag känner hur mitt flås kommer ur alla håll, så blir också backen framför mig fullsmockad med folk från höger och vänster. Ett äldre par går framför mig, sakta. Jag blir tvungen att cykla ned från trottoaren. Jag skakar på huvudet, typiskt, har inte råd med onödiga ansträngningar. Jag försöker återfå koncentrationen. Jag känner hur en bil saktar ner bakom mig samtidigt som en bil kommer framfrör mig. Jag får ett skräckscenario i huvudet då jag föreställer mig hur bilen bakom mer än gärna vill köra på mig. Jag ställer mig upp på cykeln och ökar farten.
 Bilen framför mig åker förbi, han var snygg. Efter ett tag åker också bilen bakom mig förbi, han var sur. Jag suckar. Väskan börjar hala sig ned från ryggen, den hänger nästan på magen. Jag kastar upp den på ryggen igen, en sekund senare åker den ned igen, skit. Backen var över. Jag tar väskan och slår på den. Det känns bättre då, jag lovar. Jag kollar runt omkring mig för att försäkra mig om att ingen såg. Okej, jag behöver hjälp.

Mördarbacken, i'll be back.
Min väska, förlåt.. du är snygg.

Anyhow..

I morgon får jag äntligen träffa Anna :) Saknat dig så!